Bosse Bergstedt

den enda sanning jag verkligen äger

jag möts av något som jag inte vet vad det är

du är mitt namnlösa mysterium

du smyger dig fram med ljudlösa steg

du tömmer mitt blod

 

och du låter mig rinna bort och ut

tills allt är tomt och slut

 

då min tomma blick stirrar rakt ut

då mina händer faller som stenar på tangenterna

då min kropp är ett ankare

som måste släpa sig fram

 

vad är det du vill visa mig?

vad är det du vill få mig att se?

vad är det du inte kan säga?

 

hos dig finns inga frågor

du talar aldrig om kunskap

du säger inte hur någonting är

ändå är du min sanning

den enda sanning jag verkligen äger

 

läsas av mörker

Det kolsvarta decembermörkret tar ett steg in i mig

Jag ser dig, det är ögat som får oss att mötas

Men det är inte med blicken, jag vill lära känna dig

Det är det vi inte ser som är vår ingång

 

Ögat vill få oss att tro att verklighet är

Att det går att spegla, fånga och hålla fast

Mörkret talar ett helt annat språk

Här bär orden på en osynlig tystnad

 

Ett språk som söker vårt tilltal bortom det vi vet

En röst som sveper genom varje skugga

Det som får oss att röra vid varandra

Det är inget ljus, ingen lucia, det är lager på lager av

mörker

 

Stilla nu, mörkret kommer och går

Den som lärt sig att lyssna kommer att upptäcka rösten

En historia om det som är mer

Det vi aldrig kommer att begripa men som griper oss

 

Så för mörkret mig närmare det som vi alla delar

Det som ständigt för oss vidare

Det som viskar i hemlighet

om hur vi blir till

det händer fast sällan

det händer fast sällan

att allt faller på plats

att det sänker sig ett lugn

över mitt skrivbord

som om alla papper och böcker

lagt sig till rätta

lagt sig för att vila en stund

som om det inte behövs en tanke till

 

då stiger något osynligt

sakta genom min kropp

utan att jag behöver göra någonting

mer än att vara

mer än att vara här och nu

mer än så är det inte

och det är hela hemligheten

sprucket öga

du säger att ögat spruckit

kristaller kroppsplitter rödblodsrött

jag ser väggen inifrån

skuggors dans

rester av bild

collage på collage

huvud armar ben

sprickor hål brunnar

molnen vandrar lågt

vidrör smeker andas

ett gränsland

modellerat av dimma

ännu mera ånga dis

upplösning förvandling

det andas strandas

faller djupt

jag tror mig se

tingen skiftar plats

som i ditt öga

när du ser på mig

ljudlöst andatag

du håller mig

jag överlämnas

kropp öppnas

det stöts en påle

genom jordens navel

ekot vidgas

fyller ut mina gester

mot en gräns

 

något omvänt

som är helt stilla

som en dröm

där tankarna fylls

av den tid som återvänder

med ett ljudlöst andetag

från en skogstjärn

sönderkysst

en gång såg en poet

en sönderkysst madonnabild

det finns en sådan bild

i varje människas liv

blick stöter emot

ord fastnar

sugs inåt av ett okänt ansikte

som aldrig har sagt sitt namn

 

men det händer

fast sällan

att madonnan öppnar sitt öga

och blinkar åt oss

och den som lyssnar noga

skall höra hur hon viskar

fortsätt!

ordfall

stranden

fylls trampas

en människa

petar med en pinne

våg efter våg

ljuset bläddrar

återupprepar

som tid

utan att veta

 

en fot sätts ned

och lyfts på nytt

ett stilla eko

du sticker hål

med en tanke

det rinner ord

pupillen vidgas

du fångar en droppe

med tungspetsen

lätt, tungt

 i juniskymning

tycks allt fyllt

av lättnad

som dimman

som föds

i vasen

och stilla sveper

längs vattenögat

inget att lägga till

eller att ta ifrån

en sådan springa

vidgar hudens röst

och det går

att smekas

av ett genomskinligt

av ett namnlöst

som lyfter

upp mot molnsfären

som samlar

på det flyktiga

det dunlätta

som inte går att bära

utan tyngden

i det motsatta lodet

en mörk novemberdag

fylld av gråt

och djupa skogar

med regn

och svart

som inte är

och ändå

måste vara

och alla de gånger

när allt vänder

och blir lätt

och blir tungt

november

 det finns söndagar i november

som bär ett stearinljus i handen

 

molnen sänker sig ned

det är svårt att veta om de gråter

av glädje eller sorg

 

havet andas in och ut

någon kommer med tankar

och lägger dem vid strandkanten

 

lyssnar man tillräckligt noga

så kan man höra ekot av vårprassel

Flöde, ord

 det kommer öar

det kommer ögon

något tränger bort gåtan

med prat

du vet

det kommer död

det kommer vinter

 

det kommer hamnar

det kommer snö

någon talar till dig

en röst

du vet

ord tvättar

och klär din kropp

före, efter

 före nedslaget

dröjer fingret i luften

före ögat

viker blicken över axeln

det fryser

det stelnar

en orörlig hinna

en evighets ängel

som spegeln

som dödsmasken

ett intetlöst rop

 

då kniven rispar

då piskan slår hål

och det går hål

och det blir

och det är

efter något

efter

hemland

 korsar gränsen

det här är mitt hemland

det här är min jord

jag känner det svarta

i ögonen

en svart cirkel

mitt i det blå

 

jag känner ett rum

där så många

slåss för att ta sig ut

mot horisonten

den sammanpressande

springan i min själ

 

vi föds som växter

på en äng

men vilken höstblomma

det här landet

har lindat

runt min pupill

kaos, bok

 fyllt med människor

ögon, ben, armar

vi trasslar oss in

ett osynligt nät

vävs när vi går

från du till jag

och omvänt

plötsligt

åt motsatt håll

väderstreckslöst

helt utan

i sådana rum

finns bara

ett tillfälligt

skimmer

som föds ur

ett möte

som molnflödet

vandrar förbi

mitt i upptäckten

vilken färg har ditt öga?

så trasslas vi in

kunskapen sätter sina spår

vi blir samlare

vi samlas

av fakta som staplas och sprids

till böcker

på ett bord

Strandkant

 det står en varningstriangel

i havet

jag skriver för första gången på länge

det är juni månad

jag längtar efter poesin

eller också är det poesin som längtar efter mig

min nakna kropp

vinden som stilla smeker

vågorna som hörs mer än de syns

och tidens väckarklocka

som tickar och tickar

jag längtar till de dagar när orden bara vill komma

utan mitt motstånd

och min ordnande blick

här vid havets kant

där ljuset är ljusare

än på något annat ställe i Norden

här, där

vid varje plats

vänder något sig om

vid varje gräns

suddas något ut på tavlan

fiskmåsarna flyger som budbärare

mellan två världar

människor har samlat

gamla ting i en hög på stranden

på lördag skall bålet brinna

och det historiska försvinna

och i lågans ljus skall människan

finna en öppning i sitt livsmörker

jag har samlat livsdagar här

lagt den ena till den andra

det har blvit så där

vem vet vad som hände

på min färd?

vad som föddes under, bakom

det som var, här!

det står en räddningsbil vid

strandkanten

vilket tyder på en olycka

av ett eller annat slag

men havet är tomt

och fiskmåsarna berättar intet

så jag fortsätter att skriva

jag längtar efter en rytm i min poesi

eller är det rytmen som längtar efter mig?

orden som böjer sin mot varandra

och som ändå aldrig når helt fram

språket som söker en mening

men vars mening ständigt viks

åt sidan