den enda sanning jag verkligen äger

jag möts av något som jag inte vet vad det är

du är mitt namnlösa mysterium

du smyger dig fram med ljudlösa steg

du tömmer mitt blod

 

och du låter mig rinna bort och ut

tills allt är tomt och slut

 

då min tomma blick stirrar rakt ut

då mina händer faller som stenar på tangenterna

då min kropp är ett ankare

som måste släpa sig fram

 

vad är det du vill visa mig?

vad är det du vill få mig att se?

vad är det du inte kan säga?

 

hos dig finns inga frågor

du talar aldrig om kunskap

du säger inte hur någonting är

ändå är du min sanning

den enda sanning jag verkligen äger

läsas av mörker

Det kolsvarta decembermörkret tar ett steg in i mig

Jag ser dig, det är ögat som får oss att mötas

Men det är inte med blicken, jag vill lära känna dig

Det är det vi inte ser som är vår ingång

 

Ögat vill få oss att tro att verklighet är

Att det går att spegla, fånga och hålla fast

Mörkret talar ett helt annat språk

Här bär orden på en osynlig tystnad

 

Ett språk som söker vårt tilltal bortom det vi vet

En röst som sveper genom varje skugga

Det som får oss att röra vid varandra

Det är inget ljus, ingen lucia, det är lager på lager av

mörker

 

Stilla nu, mörkret kommer och går

Den som lärt sig att lyssna kommer att upptäcka rösten

En historia om det som är mer

Det vi aldrig kommer att begripa men som griper oss

 

Så för mörkret mig närmare det som vi alla delar

Det som ständigt för oss vidare

Det som viskar i hemlighet

om hur vi blir till

det händer fast sällan

det händer fast sällan

att allt faller på plats

att det sänker sig ett lugn

över mitt skrivbord

som om alla papper och böcker

lagt sig till rätta

lagt sig för att vila en stund

som om det inte behövs en tanke till

 

då stiger något osynligt

sakta genom min kropp

utan att jag behöver göra någonting

mer än att vara

mer än att vara här och nu

mer än så är det inte

och det är hela hemligheten

sprucket öga

du säger att ögat spruckit

kristaller kroppssplitter rödblodsrött

jag ser väggen inifrån

skuggors dans

rester av bild

collage på collage

huvud armar ben

sprickor hål brunnar

molnen vandrar lågt

vidrör smeker andas

ett gränsland

modellerat av dimma

ännu mera ånga dis

upplösning förvandling

det andas strandas

faller djupt

jag tror mig se

tingen skiftar plats

som i ditt öga

när du ser på mig

ljudlöst andatag

du håller mig

jag överlämnas

kropp öppnas

det stöts en påle

genom jordens navel

ekot vidgas

fyller ut mina gester

mot en gräns

 

något omvänt

som är helt stilla

som en dröm

där tankarna fylls

av den tid som återvänder

med ett ljudlöst andetag

från en skogstjärn

sönderkysst

en gång såg en poet

en sönderkysst madonnabild

det finns en sådan bild

i varje människas liv

blick stöter emot

ord fastnar

sugs inåt av ett okänt ansikte

som aldrig har sagt sitt namn

 

men det händer

fast sällan

att madonnan öppnar sitt öga

och blinkar åt oss

och den som lyssnar noga

skall höra hur hon viskar

fortsätt!